Tjädertorp på Harpsund

TJÄDERTORP PÅ HARPSUND – SOMMARVISTE FÖR MÅNGA GENERATIONER

 

Tjädertorp är namnet på några röda stugor vid norra änden av Harpsundssjön. De sattes upp under korkbaronen Hjalmar Wicanders tid som ägare av Harpsund och kom att utnyttjas som sommarbostad för en rad internationella gäster under 1920 – 1930-talen.

Därefter kom Tjädertorp att användas av den Rysk-ortodoxa församlingen i Stockholm i 37 år innan det blev sommarkollektiv för Stockholmare på initiativ av några medlemmar i Grupp 8(1).

År 2013 firade fritidskollektivet – Föräldraföreningen Gemenskapen – 40 år.

 

Det hela började med att Hjalmar Wikanders son, Carl August, år 1913 gifte sig med en rysk kvinna, Vera Georgievna Kozma från Odessa. Kort innan Oktoberrevolutionen 1917 flydde Carl August och Vera från Ryssland och installerade sig på Harpsund. Wicanders inledde ett omfattande umgänge med konstnärer, teatermänniskor och kulturfolk, många av dem kom att bo längre eller kortare tid på Tjädertorp.

Vera Wicander umgicks med andra som flytt från Ryssland och en av hennes vänninor, Lilly Diedrich samlade ryssar spridda i landsflykt över Europa att komma och bo på Tjädertorp under somrarna.  Lilly Diedrich med familj kom att bli permanenta sommargäster på Tjädertorp och de hade återkommande besökare som storfursten Peter von Lieven och den ryske dirigenten Isay Dobrowen som blev ledare för San Franciscos symfoniorkester på 1930-talet och dirigent på Stockholmsoperan under 1940-talet(2).

 

Lilly Diedrich kom från en finansfamilj i Moskva, von Wogau. Hon gav musiksoaréer och fester för konstnärer, musiker och skådespelare. Hon var själv en framstående pianist. Lilly flydde till Sverige när ryska revolutionen bröt ut tillsammans med sonen Konrad och sin man Hugo Diedrich. En annan son blev kvar i Ryssland, blev kemiprofessor, deporterades till Sibirien och avrättades.

 

I Stockholm fortsatte Lilly att ge musiksoaréer som var mycket populära. Genom dem kom hon i kontakt med Vera och Carl Gustav Wicander som upplät torpet Tjädertorp som sommarviste för familjen. Wicander byggde ut torpet med ytterligare stugor åt vännerna från Stockholm (20).

 

Tjädertorp består i dag av fyra små stugor, en från tidigt 1800-tal och tre andra som flyttats till platsen när Hjalmar Wicander här byggde ett gästhem för sina många sommargäster(2).

Husen är inredda med ett gemenskapsrum, som använts som TV-rum, en stor matsal med marmorerade hörnskåp i original från den ryska perioden, en mindre matsal och ett gemensamt kök(1).

 

Från 1930-talet inleds en ny epok i Tjädertorps historia. Nu är det den Ryska ortodoxa församlingen i Stockholm som kom att disponera sommarvistet.

 

Timchenko hette prästen i församlingen, berättar Eva Lundell-Lundkvist i Östra Granhed. Han hade långt skägg och svarta prästkläder med en speciell mössa på huvudet. Han sågs ofta gå landsvägen fram till Granhed, en kilometer från Tjädertorp, för att göra inköp i affären som Evas pappa, Anders Lundell, hade i byn. Likaså för att utnyttja telefonen och postkontoret i affären(3).

 

Stefan Timchenco var kyrkoherde i Kristi förklarings ortodoxa församling i Stockholm från 1936 till 1979, från 1972 med rang som biskop (4). Som biskop bar han mitra som huvudbonad.

 

Det var Vera Wicander som, med sin ryskfödda väninna Vera Sager, stödde församlingen som kostnadsfritt fick hyra Tjädertorp och där ta emot ryska barn på sommarkoloni.(2).

 

Olga Linné tillhörde församlingen och tillbringade många somrar på Tjädertorp. Hon berättar: ”Vera Wicander besökte ofta den grekisk ortodoxa kyrkan i Stockholm där Timchenko var präst. Som jag har fått det berättat för mig övertalade Timchenko Vera Wicander att de fyra små jaktstugorna som låg några kilometer från Harpsund ( och som då inte användes ) skulle kunna brukas av ”vitryssar” under somrarna. Eftersom stugorna då inte användes kunde ”vitryssarna” bo där väldigt billigt.
Vera Wicander  gick med på det och Tjädertorp öppnades for ”vitryssar” under somrarna” (16).

Det bör ha varit år 1938 – 39.

 

En annan vännina till Vera Wicander hette Vera Nikolajevna Sager och  kom från en rysk diplomatfamilj som bodde i Sankt Petersburg när familjen inte var stationerad i New York, Egypten eller andra platser runt jorden. Vera Sager var på besök i Stockholm hösten 1917 när den ryska revolutionen ägde rum och hon kunde inte återvända. 1922 gifte hon sig med diplomaten och rentieren Leo Sager och flyttade in i Sagerska palatset på Strömgatan i Stockholm, det som nu är statsministerns tjänstebostad. Vera Sager kom att bli mecenat för den ryska ortodoxa församlingen i Stockholm, den äldsta utanför Ryssland och som höll till på Birger Jarlsgatan 98.

Alla åren mellan 1930 och 1947 anordnade Vera vad som kallades Ortodoxa festen, ett societetsevenemang på Grand Hotel för att få in pengar till församlingen. Festerna betalade årshyran för församlingen och mer därtill (7).

 

 

År 1953 har Tjädertorp i fjorton år upplåtits för sommarrekreation åt  medlemmar av församlingen. ”Oändligt många äro de som fått komma i åtnjutande av en härlig och välbehövlig semester därstädes”, skriver kyrkoherde Timchenko i ett brev till förvaltaren på Harpsund och ber om möjlighet att skriva ett hyresavtal med den nye ägaren när nu svenska staten övertagit Harpsund. I ett brev till Sveriges statsminister Tage Erlander hänvisas som stöd för detta till att Vera Wicander själv tillhör församlingen och att ”dess hjälpverksamhet ligger hennes hjärta synnerligen nära”(15).

 

Olga Linné berättar:

”Jag bodde på Tjädertorp som en ung flicka och under ganska många år. Jag bodde inte där hela somrarna utan några veckor då och då.

Som du vet kom en hel del ”vitryska” emigranter till Sverige efter det andra världskriget. Med ”vitryssar” menar jag människor som flydde Ryssland efter det att Tsaren och hans familj blev mördade 1918. En del kom genast till Sverige medan andra hamnade i Paris eller Shanghai i Kina eller i Estland. 
 
Mina farföräldrar flydde från S:t Petersburg efter 1918 men kom aldrig längre än till Tallinn, Estland. I Estland var det en ganska stor grupp vitryssar och de hade sina egna ryska skolor och möjlighet att studera på ryska på universiteten. Mina farföräldrar hade med sig sina barn, två pojkar och en flicka., 9 respektive 6 och tre år gamla. De fortsatte att bo i Tallinn tills sovjetryssar invaderade delar av Estland. Alla barn överlevde och den sexårige pojken blev så småningom min far. 
Som sagt, nar sovjetryssarna anlände till Estland insåg farfar att familjen måste vidare, därför att vitryssar skulle bli förföljda i Estland. Efter många problem kom min far och mor samt min bror

 ( 9 år) och jag (3 år) iväg på en av de sista båtarna som lämnade Tallinn. Mina farföräldrar och andra släktingar kunde inte åka till Sverige utan stannade i Estland.
 
Vad jag har fått berättat är att prästen Stefan Timchenko insåg att många av dem som flydde till Sverige inte kunnat ta med sig mycket mer an vad de hade på sig och att de arbetade med vad som helst. Timchenko kände till att damen som var gift med herr Wicander som bodde på Harpsund (korkmiljonär, tror jag) var en 'vitryska' som gift sig med herr Wicander och flyttat till Sverige före revolutionen i Ryssland. 


Tjädertorp öppnades för vitryssar under somrarna. Jag känner inte till vilket år det var, men jag och mina föräldrar (eller i alla fall jag och min mor) var där från det att jag var en åtta, nio eller tio år eller däromkring. Vi var där som mest under några veckor. 
Som längst var vi kvar tills jag var i tonåren, jag tror att jag har fotografier därifrån som tonåring.
 
Vera Wicander arrangerade så att vi kunde hämta mjölk från Harpsund gratis och jag cyklade dit många gånger på morgnarna och hämtade mjölk. Som jag minns det kom det också en bil med grönsaker från Harpsund till Tjädertorp varje vecka.


De som bodde på Tjädertorp var en fantastisk blandning av människor. Eftersom de flesta var vitryssar hade vi en väldig blandning av grevar och baroner ( en hel del 'riktiga' och en del som  blivit grevar och baroner på vägen från Shanghai, Paris eller Tallinn). Många var mycket gamla (över 80 eller 90 år) och det fanns få barn och ungdomar. Språket var endast ryska.
Varje familj fick ett rum i en av de fyra jaktstugorna. När Tjädertorp var som mest populärt kunde det bo en fyrtio till femtio människor där på en gång.
Det största huset (med en veranda) användes som matsal och matsalen gjordes om till kyrkosal när Timchenko predikade. Köket befann sig också i samma hus och det fanns alltid en (eller flera) ryska damer som lagade maten. Jag tror de var betalda för det.

Timchenko hade också sitt rum i just det huset.
 
En vanlig dag på Tjädertorp började med att Timchenko kom ut med en av de där gammaldags klockorna som användes i skolor också, och ringde i den . Sedan kom alla genast ner. Damerna var ganska så formellt klädda i klänningar och oftast hattar och männen (som jag minns det) hade på sig propra kläder. Tanken på att komma till matsalen i baddräkt var omöjlig.
Timchenko började med en kort bön som välsignade maten, den Ryske Tsaren och hans familj samt det svenska kungahuset.
Vi få barn satt vid ett bord för oss.
Detta upprepades tre gånger varje dag: frukost, lunch och middag.


Det fanns ett bibliotek i stugan närmast vägen med rysk litteratur och ryska tidningar. Även barn var välkomna dit. Om det inte regnade gick många ner till sjön vi delade med Harpsund och simmade. Där fanns en brygga och en gammal eka som var maken till den eka senare premiärministrar rodde i.
Vi gick långa turer i de stora skogarna och plockade blåbär, lingon, hallon och senare svampar. Det mesta vi plockade användes av alla.  Under augusti fångade vi kräftor och Timchenko kokade dem
själv med hjälp av damerna från köket. Fader Stefan gjorde nästan allting själv, spikade tak och reparerade.
Framför de fyra röda byggnaderna fanns det en badmintonbana som ofta användes av alla. Timchenko var oftast den bästa spelaren fastän flera av männen var mycket yngre än han.
Som jag nämnde var det en fantastisk blandning av individer, inte
bara för att de kom till Tjädertorp från manga olika delar av världen utan också for att de hade levt ytterst olika liv. En del hade förlorat stora förmögenheter och sina stora 'dachas' i Ryssland och ville mest prata om hur underbart Tsarens Ryssland varit, en del hade förlorat förmögenheter på kasinot i Monte Carlo, en del arbetade som taxi- chaufförer eller på fabriker, en del var operasångare och artister och många spelade schack. De var politiskt mycket intresserade och hade det gemensamt att de tyckte förskräckligt illa om Sovjetunionen därför att de hade tvingats lämna allt och fly. 
På kvällarna satt vi oftast ute (när det inte regnade) och samtalade stilla med varandra.

Många gånger sjöng vi också på kvällarna och speciellt när operasångare besökte oss var Tjajkovskijs opera, Eugene Onegin, mycket populär. En period hade vi besök av en tenor och en särdeles god bassångar och då minns jag särskilt att vi sjöng Lenskijs tenoraria ”Kuda, kuda” och prins Gremlins basaria ”Lyuboi vsye”. (16).

 
Vera Wicander besökte Tjädertorp ofta. Varje år fick hon ta emot tackbrev från församlingen för att man fått använda sommarvistet. Så här kunde ett tackbrev lyda: ”Ännu en sommar har gått och 83 personer har tack vare er och Karl  fått en möjlighet att vila ut under utomordentligt fina förhållanden. Tack för era goda gärningar, tack för pengar och vad vi fått av gårdens produkter. Tack för allt, Vera Georgievna och Karl Alexienevich Wicander från oss alla. Vi känner en stor och djup tacksamhet för Tjädertorp. Undertecknat Föreståndaren för den ortodoxa kyrkan i Stockholm.”(10)


 
En person på Tjädertorp som hade kontakter med Granhed var Anatole Ericsson, flyktingspionen kallad. Lars–Olof Johansson i Östra Granhed minns Ericsson därför att han ofta gick förbi på vägen till Tjädertorp och en gång stannade han för att fotografera Lars-Olof och hans bror Nisse när de var ute och körde på gärdet med självbindaren. Det var inte så vanligt med kameror i början av 1950-talet så Lars – Olof minns händelsen väl. Annars kommer Lars–Olof ihåg att Ericsson eldade papper i en grop i närheten av Tjädertorp. En gång blev det skogsbrand och brandkåren fick komma och släcka (5).

 

Vilka papper som han eldade framkom 1956 när Ericsson greps av polis och ställdes inför rätta för att ha spionerat för Sovjetunionens räkning. Han dömdes till 12 års fängelse. Ericsson och var anställd vid LM Ericsson som arbetade med radarutveckling åt det svenska försvaret. Anatole Ericssons far var svensk och hans mor ryska. Vid rättegången berättade han att den ryske handelsattachén Per Mirkoshinov först hade bett om information om ryska flyktingorganisationer men senare bett om detaljer rörande LM Ericssons arbete. Anatole Ericsson hade haft kontakt med den ryske diplomaten genom meddelanden i en telefonkiosk och genom brev som lagts under stenar vid landsvägar. ”Ryssarna kunde alltid hämnas på min mor i Ryssland”, förklarade Ericsson i rätten (6).

 

Vid förhören framkom att enda möjligheten för Ericsson att få flytta till Sverige 1936 var att han förband sig att arbeta för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Han fick utresetillstånd från Sovjetunionen på våren 1938 medan hans hustru och son kvarhölls som garanti för Ericssons arbete. Första uppdraget var att samla information om tidigare sovjetmedborgare som uppehöll sig i Stockholmsområdet. Efter detta var gjort fick hustrun och sonen möjlighet att resa till Sverige 1939.

Den första spionrapporten visade sig vara en första avbetalning på skulden. Flyktingspionaget fortsatte år efter år och under sju somrar var han en trogen gäst på grekisk-ortodoxa kyrkans sommarhem Tjädertorp som ligger på statsministerns Harpsund. Där tog spionen en mängd gruppbilder för kyrkans arkiv – och levererade ständigt kopior på porträtten av ryska och baltiska flyktingar till sina olika kontaktmän på ryska ambassaden och handelsdelegationen. När han greps erkände han att han i åratal bedrivit flyktingspionage och under de senaste två åren grovt spionage och underrättelseverksamhet.(9)

 

”Jag minns mycket väl hur rädda folk på Tjädertorp var när Ericsson blev anklagad för att vara en spion, en spion som även rapporterade om vad som hände och vem som bodde på Tjädertorp.” Så berättar Olga Linné . ”Mina föräldrar var djupt olyckliga därför att de hade lämnat en stor del av sin familj i Estland. De visste ju inte om deras familj skulle bli bestraffad för att de ”svenska släktingarna” hade bott på Tjädertorp under många somrar. Släktingar till folk som flytt bestraffades i Sovjetunionen.

 

Drömmen om Tjädertorp var att det var ett hem där alla var fria igen. Vi hade en sång om Tjädertorp, ”Låt Tjädertorp leva och stå för frihet.” Den sången stal Ericsson, sa mina föräldrar och andra som bodde där.

 

Fader Stefan Timchenko spelar en viss roll i mitt liv, inte bara i Tjädertorp men också för att han var den som gifte bort mig i sin grekisk-ortodoxa kyrka på Birger Jarlsgatan i Stockholm”(17).

 

Drömmen om Tjädertorp levde vidare ända till år 1973. År 1973 skriver kyrkoherde Timchenko till Kungliga Byggnadsstyrelsen om Tjädertorp: ”Med beklagande måste vi konstatera att församlingen efter att i 37 år ha utnyttjat Tjädertorp som uppskattat semester-och vilohem för dess medlemmar, inte längre har de erforderliga resurser som tillåter oss att fortsätta som hyresgäster enligt det nya kontraktet. Vi anser oss därför oförmögna att förnya kontraktet och lämnar Tjädertorp – utrymningen kommer att vara avslutad i slutet av april månad.”(18).

 

Så avslutades ett färgstarkt kapitel i semesterhemmet Tjädertorps historia.

 

Efter den Rysk-ortodoxa församlingen var det Grupp 8 som övertog hyreskontraktet för Tjädertorp och startade Föräldraföreningen Gemenskapen år 1973, det årtionde då kvinnokampen tog fart(1).

 

”Vi är ett kollektiv på 25 personer från 6 familjer”, berättar Ingrid Wallin för Expressen, när gruppen flyttar in i början av juni 1973. Det var den vackra naturen med stugorna på en skogstomt med fin utsikt över sjön som lockade. Husen ligger bara 75 meter från Harpsundssjön där Olof Palme brukar ro i den berömda regeringsekan (19).

 

En av dem som var med 1973 var Olle Nilsson och han berättar i tidningen Eskilstuna Kuriren år 2003:

- Vi var ett gäng som ville pröva på att bo kollektivt. Vi ville spräcka kärnfamiljen. Det var tre tjejer som började fundera på att starta ett fritidskollektiv. Genom att samla ihop bekanta och bekantas bekanta lyckades man bli ett tillräckligt stort gäng för att starta en förening och därmed få tillstånd av Byggnadsstyrelsen att hyra Tjädertorp. Tanken var att – i 1968 års diskussioners efterdyningar – prova på allt det som det då talades så mycket om. – Vi ville träna oss till tolerans – att minska egoismen och egocentriciteten. Visst blir det konflikter när man bor 12 vuxna och en massa barn på det här sättet. De konflikterna ville vi ha bort med tiden, säger Olle Nilsson.

Alla som bor eller har bott i kollektivet jobbar och lever i vanliga fall i Stockholm. Givetvis har önskan om att få vara nära naturen hela tiden funnits med i bilden.

I början diskuterade vi väldigt mycket politik. Vi såg den ideologiska biten som väldigt viktig. Vi hade till och med ideologiska krav på dem som skulle bo här.”

Olle berättar om föreningens stadgar. ”Den första paragrafen heter ideologi.  Den är fortfarande oskriven. Vi kunde aldrig enas om vad som skulle stå där”, säger Olle Nilsson ironiskt i tidningsreportaget från 2003. Alla har blivit mer överens, tror Olle.

 

De som bor på Tjädertorp delar alla gemensamma arbeten. Måltiderna är gemensamma och lagas alltid efter ett speciellt schema. Likadant är det med övriga gemensamma arbetena.

Vi som bor här har så klart full frihet att vara ensamma när vi vill. Men samtidigt finns det alltid någon att prata med om man vill det” säger Bodil Goldstein, en av som senare kommit med i kollektivet (12).

 

En av dem som varit med i kollektivet länge är Birgitta Kellén Nilsson.

 

I juli 2003, inför firandet av föreningens 30 år som fungerande fritidskollektiv, berättar Birgitta i ett brev att man i detta slags  kollektiv, för en överkomlig penning, kan få tillgång till ett underbart sommarviste utan att äga det och att man kan lösa frågorna kring hushållsekonomi mm. Det kanske inte skulle vara möjligt att göra något tjusigt hemma-hos reportage i samband med firandet, menar Birgitta, här kan vara ganska stökigt i vrårna och det är inte möblering och design som vi satsar på. Birgitta berättar att hon var 32 år och hennes dotter 5 månader då hon gick in i kollektivet. Nu är även hennes barnbarn Clara, med. – Vi är tre generationer, som har Tjädertorp som vårt andningshål i tillvaron. Tjädertorp ligger gudomligt vackert med utsikt över Harpsunssjön, vi har mycket natur omkring oss, skog, hästhage, sjön och den underbara vägen mellan Tjädertorp och Harpsund, skriver Birgitta (13).

 

I anslutning till kollektivets 40-årsfirande år 2013 berättar Birgitta Kellén Nilsson att sammanlagt 58 personer har varit medlemmar och tillbringat längre eller kortare tider i kollektivet. ” För närvarande är vi 8 vuxna och 6 barn på Tjädertorp, vi har minskat i antal över åren. När vi startade var vi unga, flera var under 20 år, en av grundarna, Lillemor, är fortfarande med. Jag själv kom med i kollektivet genom min man som var lärare till en av grundarna från Grupp 8.

Flera av de nuvarande medlemmarna arbetar på bibliotek, några är psykologer. Konstnärer som målare och andra har liksom lärare och professorer varit med i kollektivet”.

”Vad som utmärker det här kollektivet är att vi redan från början införde goda rutiner. Vi har stormöten några gånger om året men annars finns etablerade rutiner för kostnadsdelning, matinköp och transporter. Det finns ett särskilt konto för basmat, ett annat för gemensam mat, det senare bestämmer vi om på plats och betalar på plats, det är samma system som fanns när Grupp 8 startade kollektivet. Vi har likaså ett system för betalning av transporter, vill någon samåka från Stockholm eller följa med i bilen från järnvägsstationen i Flen går det bra.

Det här är ett billigt sätt att ha sommarställe, vi i kollektivet ansvarar för interiörerna i husen medan ägaren genom Harpsundsnämnden svarar för exteriörerna.

Politik pratar vi inte så mycket om även om vi alla har hjärtat till vänster och några är med i Vänsterpartiet.

Mat är en viktig fråga i ett kollektiv, att göra bra mat till lågt pris har länge varit ett ideal. Nu är det mer avancerad matlagning och vinprovning som gäller. Och det är ett visst ståhej omkring allt som gäller mat. För mig är det naturen som är det viktiga”.

 

Jag är den av medlemmarna som har varit på plats mest. Jag har sett kollektivet utvecklas från en början när det på ett särskilt sätt behövdes av medlemmarna. Var man en ensamstående mamma kunde man vara den som behövde gemenskapen allra mest.

Min man var lärare och tillbringade sommarloven på Tjädertorp. Han fick ta hand om ensamma mammors barn när mammorna var borta och det var lärorikt att ta hand om en större grupp barn och reda upp situationer som när ett barn fick för sig att öppna dörren till hönsgården och släppa ut alla hönsen.

 

Som långvarig medlem av kollektivet har man möjlighet att välja hur mycket man vill vara med i gemenskapen och engagera sig i nytillkomna medlemmar och de grupper som växer fram när nya människor skall inlemmas i samhörigheten. Det kan vara ett alternativ till gruppbildningsarbetet att likaså ägna tid åt att vistas i naturen. En del medlemmar vistas mer permanent här på Tjädertorp under somrarna men en del utnyttjar platsen som ett nav för utflykter i omgivningen med långpromenader, cykelturer eller besök på sevärdheter som Julita gård, gjuterimuseet och outlet-butiken i Hälleforsnäs eller kaffeserveringen vid Ekenäs kvarn.”

 

 När det gäller minnen från den ryska tiden berättar Birgitta att det i den första stugan finns ett rum som kallas kyrkan och där det finns målningar från den ryska tiden. Det var även målat olikfärgade slingor på skorstenarna. I vedboden låg länge en stor, rund lampa som troligen hängt i kyrkan. Det var väl rensat och städat på den tiden, säger Birgitta.

Barn som varit här på församlingens sommarkolonier tycks ha goda minnen från den tiden, de kommer ibland på besök för att se hur här ser ut idag. En sak som de särskilt vill se är barnbassängen av trä, gjord av träribbor, som fanns nere vid bryggan i Harpsundssjön. En gång kom en känd trollkarl på besök, Kaj Marc Wogau, sonson till  Lilly Diedrich, han skänkte bilder som visade hur det såg ut på Tjädertorp på den tiden (14).

 

 

När sommarkollektivet på Tjädertorp nu firar 40-årsjubileum är det i en miljö som har en lång historia av gemensamt boende och kulturutbyte. Förutsättningar finns för fortsatt långvariga kollektiva sommarvistelser.

  

 

 

 

 

Källor:

 

1)      Tidningen Folket, Eskilstuna, ”Tjädertorp kollektiv tillflyktsplats året om”. 25 juli 2005.

 

2)      ”Harpsund – hus och händelser”. Sven Strömberg, Byggförlaget 2003. s. 193.

 

3)      Eva Lundell - Lundkvist, samtal den 21 juni 2013.

 

4)      Stefan Timtchenko, Wikipedia 27 juni 2013.

 

5)      Lars-Olov Johansson, samtal 2 juli 2013.

 

6)      Anatole Ericsson – Radarspionen. Wikipedia 27 juni  2013.

 

7)      ”Vera Sager. Duvdrottningen och andra berättelser om kvinnor.” Per Wästberg , Norstedts 1998.

 

8)      Issay Dobrowen, Wikipedia 18 juli 2013.

 

9)      Anatole Ericsson, ”Bakom hemligstämpeln, Hemlig verksamhet i Sverige i vår tid.” Lennart W. Frick och Lars Rosander, Historiska Media 2004. s. 190-192.

 

10)    Ryska ortodoxa kyrkan i Stockholm. Församlingens arkiv. Kopia av tackbrev från kyrkoherden till Vera och Carl Wicander med namnförteckning över sommargäster på Tjädertorp, troligen 1944.

 

11)    Anders och Eva Lundell - Lundkvist, samtal den 1 september 2013. Av Birgitta Kellén-Olssons anteckningar framgår att marken till Tjädertorp är en del av granngården Röudden som C-A Wikander köpte ca 1924. Fastighetsbeteckningen är Östra Granhed 2:5, Floda socken.En av stugorna stod tidigare i Granhedskrysset.

 

12)    ”Här semestrar de – ”revolutionärerna”. Nyhetsartikel i tidningen Eskilstuna Kuriren (Sörmlands-Nytt) den 20 juli 1983.

 

13)    Förslag till reportage. Brev från Birgitta Kellén Nilsson till en tidningsredaktion, daterat Tjädertorp den 4 juli 2003.

 

14)    Birgitta Kellén Nilsson, samtal om Tjädertorp den 6 september 2013.

 

15)    Ryska ortodoxa församlingen, Kristi Förklarings kyrka i Stockholm. Församlingarkivet. Brev från kyrkoherde Timchenko till förvaltaren på Harpsund, K.G.Wirthén 29 april 1953 och brev från kyrkoherden till Statsminister Tage Erlander 20 november 1953.

 

16)    Berättelse av Olga Linné genom mail 24 september 2013.

 

17)    Olga Linné i mail 30 september 2013.

 

18)    Kristi Förklarings kyrka. Församlingens arkiv. Brev från kyrkoherde Stefan Timchenko till K.Byggnadsstyrelsen våren 1973.

 

19)    ”Hej, Palme – vi är dina nya grannar i sommar!”. Artikel av Sigvard Blomén i tidningen Expressen 17 juni 1973.

 

20)    Meddelande av Kaj Marc-Wogau 12 november 2013.

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Elisabeth Koch | Svar 04.06.2017 18.30

Fint att få läsa om Tjädertorp.
Vår familj Koch/Glebkoschansky var på Tjädertorp någon sommar runt 1948 -49.
Minns mycket väl prästen Timtjenko o annat.

Gösta Elmquist | Svar 05.08.2015 14.09

Hej Valentin och Maria! Ni har kanske kunskaper om Tjädertorp som ytterligare kan fördjupa det material som Per Fröberg sammanställt. Har ni haft kontakt?

Georg Schuisky 05.09.2015 16.53

Det var en mycket intressant artikel om Tjädertorpet.Personligen har jag många somrars erfarenhet från stället.Vår familj vistas flera gånger.
Georg Schuisky

Valentin Andersson | Svar 20.05.2015 23.17

Hej Maria Zaitzewsky
Du får gärna skriva till mig
valentin.andersson50@gmail.com

Valentin Andersson | Svar 17.05.2015 22.44

Hej
Mitt namn är Valentin Andersson och jag vistades i Tjädertorp på somrarna jag kände Stefan Timchenko genom min mamma Eugenia Kostach/Andersson det var 1968

Maria Zaitzewsky 20.05.2015 21.42

Hej! Då måste vi ha träffats. Jag heter Maria Zaitzewsky och bodde på Tjädertorp under somrarna från 1964, när jag föddes, tills 1973.

Eva Wahlkvist | Svar 22.05.2014 01.55

Vilken intressant läsning om Tjädertorp!

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

08.06 | 11:44

Granheds Bygdegårdsförening

Bankgirokonto: 5752-7087

Enskild medlem: 150 kr

Familj medlem: 300 kr

...
08.06 | 11:40

Sommaren 2017 har Stöttasten café öppet följande helger: 15-16 juli, 22-23 juli, 29-30 juli. Öppettider, 11.00-17.00.
Vi har även en välfylld loppisstuga.

...
04.06 | 18:30

Fint att få läsa om Tjädertorp.
Vår familj Koch/Glebkoschansky var på Tjädertorp någon sommar runt 1948 -49.
Minns mycket väl prästen Timtjenko o annat.

...
20.05 | 10:34

Hej jag var på kollo 68-72 sjövik och Viksjö hette husen där jag bidde på somrarna hade så kul.😀Lotta Bergström

...
Du gillar den här sidan
Hej!
Prova att göra en egen webbsida precis som jag.
Det är enkelt och du kan prova helt gratis.
ANNONS